My life in words

bara kom och tänka på en rolig kommentar. Inte för er kanske men för mig.

Jag höll på att flytta in. Då kommer Någon helt spontant. Stod nere vid Puttes glasslåda (läs: transport).

"Fan vilket lyxåk! Har han airkondition också eller ;)?"

Sofie ringde innan och ville låna transporten. Sa att hon får ringa pappa om det, han som bestämmer, men var iaf kul att snacka lite. Saknar alla i stallet, måste dit nu när det blir varmare igen!

Marken var mjuk innan btw! Våren är påväg!

Jag vill bara gråta och kunna vara ledsen, men jag kan inte. väntar på dagen med skräck och varje gång jag får en down är jag rädd att den kommer. sen kanske lite är påväg ibland, men då hindrar jag allt igen.
som nyss. blev förbannnad över ännu en artikel från en person som försöker lägga sig i mitt liv. blev ledsen, men sen stänger jag av igen.

slutet på desperate med då. tack för den. Just när jag är upprörd över denna sak läser jag meningen i tv'n "vi skulle ha döpt honom till........" tack den behövde jag verkligen. Bättrade verkligen på allt. Men jag stängde av min hjärna som vanligt.

Jag vill bara gå vidare. Just nu är jag så desperat och låter säkert känslokall när jag skriver detta, men jag hittade en islänning tillsalu häromdagen. skitfin unghäst. Så despo är jag för tillfället. Jag kan tänka på nya roliga saker för det är lätt.
Så fort dåtiden kommer upp i min hjärna. bara för en sekund vill jag spy å sen har jag glömt att det ens hänt igen. Jag älskade verkligen honom men just nu känns det som han aldrig har funnits. Jag har inga problem att prata om det. skrattar bort det med något annat. det är ju som det aldrig hänt för mig.

Fattar ni hur rutten jag känner mig!? Jag kan inte gråta, känner inget när jag tänker på honom, för jag kan inte. Känns som att jag gick vidare när det hände. Känns som att jag inte älskade honom fast jag gjorde.


För er som tycker att detta är en enda röra vill jag bara förklara att det med tjocka och kursiva bokstäver handlar om en jag tycker mycket om vare sig jag vill eller inte och det andra om en som alltid såg så glad ut när jag kom och mer än gärna lånade min rosa mössa, som inte fattade att jag ledde honom fram till det som var slutet.

Jag känner miog genomrutten fast det var för det bästa.